[Vårdstämman07] Inga-Lisa Johansson från Socialstyrelsen redogjorde på ett seminarium på fredagen för den granskning som Socialstyrelsen gjort av hemsjukvården på 147 orter i landet. Och de konstaterar dessvärre stora brister. Ett område som de sett närmare på är tillgängligheten. Hon konstaterade lite hårddraget att det nästan verkar som om hemsjukvården huvudsakligen är tänkt att bedrivas på kontorstid. Det är nämligen tillgänglighet och bemanning på kvällar, nätter och helger som är det stora problemet.

Hon påpekade att det är två tydliga utvecklingskurvor som inte passar ihop: å ena sidan ökande behov av hemvård och hembesök, å andra sidan begränsad tillgänglighet. Hälften av de tillfrågade ansåg att det fanns brister när det gällde hembesök, främst hembesök av läkare men även av sjuksköterskor. Och sämst var tillgängligheten på kvällar/nätter/helger.

Socialstyrelsens krav är tydliga: Tillgängligheten måste öka dygnet runt, tillgängligheten får inte vara avhängig av organisation och personal utan vara lika för alla patienter och tillgängligheten måste svara mot behoven. Inga-Lisa Johansson konstaterade att det idag inte i första hand är patientens behov som styr utan snarare var man bor och liknande.

Ett annat område som de granskat var samverkan. Socialstyrelsen ser samverkan som ett riskområde i vården, när det finns brister påverkar det patientsäkerheten. Och det finns brister. Det gäller samma sak för vårdkedjan som för andra kedjor: En kedja är inte starkare än dess svagaste länk.

Därför får brister i samverkan konsekvenser för patienten, de hamnar mellan stolarna och får inte den vård och behandling som krävs. Det kan bero på korta vårdtider och brist på platser (att patienter skrivs ut för fort från slutenvården), vilket i sin tur gör att vården på nästa nivå (ofta kommunens hemvård) inte planeras tillräckligt bra. Ofta uteblir informationen (eller är bristfällig eller försenad) och ofta når den inte rätt person.

Sedan tillkommer problemet med att kommunen får betala för patienterna som ligger kvar i slutenvården, vilket gör att landstingen strävar efter att patienten ska betraktas som ”utskrivningsklar” samtidigt som kommunen försöker ta hem patienten så snabbt som möjligt. Vilket ju är en problematik vi känner alltför väl i Örebro… Inga-Lisa Johansson konstaterade att: ”Det är viktigt att kommunen är förberedd, samtidigt som patienten måste få stanna så länge som krävs. Och självklart kan inte slutenvården förklara patienten för utskrivningsklar för tidigt”.

Rapportern konstaterar också att rutinerna inte tillämpas – exempelvis skriver man inte alltid avvikelserapporter när samverkan brister. Allt detta gör att det uppstår brister i patientsäkerheten. Rapporten visar att det oftast fanns rutiner för samverkan, men att de största bristerna var vid utskrivning från sluten vård: Det handlar om information eller brister i informationen, bristfällig vårdplanering eller att informationen inte når avsedda personer. Bristerna är – inte oväntat – störst mellan olika nivåer i vården, och ofta är det primärvården som hamnar utanför – de är sällan inblandade (särskilt läkarna).

Ett annat område som granskas är hur vården sköter avvikelsehantering. Några frågor bör ställas:

• Finns det dokumenterade rutiner?
• Vad rapporteras som avvikelser?
• Görs några analyser av orsakerna och riskerna?
• Återförs erfarenheter och resultat (allvarliga avvikelser bör rapporteras uppåt i organisationen)?
• Förebygger man fortsatta risker i patientsäkerheten?
• Görs några kvalitetsförbättrande åtgärder med anledning av avvikelserna?
• Finns det problem avseende avvikelsehanteringen?

Glädjande var att 93 % hade rutiner och att 77 % anger att avvikelser medfört förbättringar. Men problemen finns i hemsjukvården, allra sämst är det med rapporteringen i landstingets hemsjukvård. Generellt brister det avseende sammanställning, analyser, återföring och utvärdering. Och – som väntat – rapporteras lättidentifierade avvikelser oftast.

Avslutningsvis: Vad gör främst att patientsäkerheten riskeras inom hemsjukvården?:

• Läkemedelsområdet
• Samverkan
• Kompetens och bemanning
• Gränsdragningsproblem mellan landsting och kommun
• Förändrade och allt större krav på hemsjukvård
• Resursbrist